minanovelller

Justins perspektiv

Jag vaknade av att någon öppnade dörren, men jag hade redan hunnit tröttna på sjuksköterskornas sätt att behandla mig så jag kisade bara svagt för att se vem av dem det var. Jag hoppades hellre på den yngre än den äldre, även om dem både verkade tro att jag skulle gå sönder bara dem rörde vid mig. Visst var jag en kändis, men det innebar inte att jag trodde att jag var bättre än alla andra. men till min förvåning och glädje var det Tene som kom in. Jag blundade snabbt igen och bestämde mig för att skrämma henne så snart hon kom lite närmare.

Men precis när jag skulle sätta mig upp gjorde hon något som chockade mig. Hon böjde sig ner och kysste mig mjukt på kinden. Sedan viskade hon till mig, helt säker i tron om jag inte hörde henne utan sov djupt:

"Jag vet att jag har gjort allt för att stöta bort dig, men det är bara för att jag inte ville riskera framtiden. Om vi någonsin skulle våga satsa på att bli mer än bara som mest vänner skulle det få konsekvenser för oss båda. För dig skulle det bara bli småsaker, typ som inget privatliv och liknande. Eftersom jag i så fall skulle bli tvungen att bli din beskyddare skulle du inte ens få ha din dagbok ifred. Men det skulle vi nog klara tillsammans. Men för mig skulle det bli så mycket mer: Jag skulle bli tvungen att välja mellan dig och Lissa, min bästa vän. Hon har alltid varit där för mig och jag vill inte svika henne. Men även om jag säkert skulle kunna förklara för henne, se till att jag fick träffa henne i alla fall så skulle vi fortfarande ha fler problem. Antingen skulle jag bli tvungen att avbryta min musketörsutbilning nu, för du skulle aldrig få lov att ha en musketör, utan bara vanlig beskyddare. Gjorde jag inte det skulle det vara ett lagbrott för mig att vara hos dig. Men jag har uppenbarligen misslyckats, jag kommer aldrig kunna bli en musketör. För jag är säker nu, jag är kär i dig."

Jag hörde hur hon började gråta och sedan lämnade rummet. Så fort hon hade stängt dörren satte jag  mig upp. Jag hade aldrig på riktigt satt mig in i hur det skulle bli för henne om vi faktiskt försökte, allt jag hade tänkt på var mina egna känslor. Och jag insåg först nu hur fel det var av mig. Det tog flera timmar innan jag kunde somna, trots att Tene inte kom tillbaka.

Tenes perspektiv

Jag vaknade idigt nästa morgon, med en färdig plan i huvudet. Jag gick upp direkt, trots att sköterskan hade sagt till mig att stanna i sängen tills någon kom in. Jag var tvungen att prata med Justin och resten av hans crew. När jag hade lämnat Justins rum kvällen innan hade det tagit nästan en timme innan jag hade lunnat sluta gråta. Men när jag väl hade slutat hade jag kommit på hur jag skulle göra. Det var som om hjärnan hade kommit på det medan kroppen låg och grät. Jag hade ringt till James, som precis som jag väntat mig, gått med på att hjälpa mig. Trots att det innebar mycket mer jobb och dessutom stora risker för honom. Nu var det bara att övertala Justin kvar. Ja och hans team såklart.

Jag bestämde mig för att börja med Pattie och teamet eftersom jag visste att Justin skulle bli svårast. Jag tog fram min mobil som jag hade fått tillbaka av Pattie (via sjuksköterskan). Dem hade hittat den i skogen några kilometer bort från herrgården och dessutom laddat upp den åt mig. Nu skickade jag ett sms till Pattie:

>Jag skulle behöva prata med dig och "infodelen" av crewet (du fattar vilka jag menar, de som har med planeringen att göra). Det är viktigt, skulle vi kunna mötas i kafeterian om tio minuter?<

Jag behövde inte vänta länge på svar:

>Ok, vi ses där. Vad handlar det om?<

Jag svarade inte på hennes meddelande utan gick bara ut till receptionen för att säga vart jag gick. Dem blev irriterade med orkade inte säga emot. Så fem minuter senare kom jag ner till kafeterian där Pattie, Scooter och de andra redan satt. Jag gick till deras bord, satte mig ner och skulle precis börja prata när Pattie sade:

"Har det hänt något med Justin? Eller varför lät du så brådskande?"

"Nej allt var lugnt när jag var där igår kväll i alla fall. Han sov då, jag ska gå till honom när vi är klara här. Men nu till det jag behövde prata om..."

"Okej. Hur är det med dig då? vi vet bara att du svimmade uppe vid operation, men eftersom vi inte räknas som dina anhöriga vägrar dem berätta något för oss..." Pattie avbröt mig, men eftersom det uppenbarligen var av oro för mig så blev jag inte irriterad.

"Det är lugnt. Några brutna ben bara, men det borde läka ganska fort... Men snälla låt bli att avbryta mig, för det här är viktigt. Det gäller Justins hela framtid. Okej?"

"Okej." det var Scooter som svarade, men det syntes att det gällde alla. Så jag började:

"Okej så här tänker jag. Jag har pratat med James om ni kommer ihåg honom, det är han som är Selenas praktikbeskyddare. Selena hade inga konserter eller något nu dem närmaste veckorna, så dem har gått med på att vara här hos Justin på sjukhuset. Jag ska resa bort ett par veckor, men jag återkommer till det snart. James är jätteduktig, och då ett sjukhus är ganska enkelt att säkra har han lovat att skydda både Justin och Selena nu tillfälligt. Jag ska resa till hovets högsta råd, där även beskyddarrådet sitter. Där tänker jag lägga fram förslag om ökat beskydd för Justin. Då Bayerna uppenbarligen är intresserade av honom tänker jag försöka få igenom att han behöver en musketör istället för en beskyddare. Där finns det två möjliga vägar: 1. Den som vi helst vill ska fungera är att dem godkänner mitt förslag. Då tänker jag därefter be om tillåtelse för att få avlägga, alltså göra, mitt examensprov redan nu. Det borde gå och då finns det inget som kan hindra mig och Justin. Om jag är hans godkända musketör är det nästan väntat att vi ska ha ett förhållande, och kan äntligen få en ärlig chans. Funkar det inte med förhållande mellan oss så må det vara, då är vi ändå vänner. Alternativ 2 är att dem nekar mitt förslag om att han behöver en musketör. I så fall kommer jag ansöka om att få sluta på musktörsutbildningen och bli vanlig beskyddare istället. Då kan jag garanterat få Justin, men det vore ett mycket sämre alternativ. Dels för att dem i rådet kan flytta mig till en annan post, men också för jag har inte kämpat i snart femton år bara för att snubbla på mållinjen till min stora dröm. Men hur som helst ska jag göra allt som står i min makt för att klara det." Jag tystnade och blev lite nervös när ingen sade något på nästan en hel minut. Jag hade väntat mig att det här skulle vara den lätta biten, att det var Justin som skulle trassla. Till slut sade Pattie:

"Du skulle verkligen göra allt för honom. Jag har redan sagt, kanske inte till dig, men till andra, att du är det bästa som har hänt Justin. Och du bara bevisar det gång på gång. Jag önskar dig all lycka, för jag vill inget hellre än att du kan komma tillbaka hit som Justins godkände musketör."

Hon reste sig upp och kramade om mig, och jag kramade (när chocken väl släppt) tillbaka med äkta kärlek. Nu var det dags för den svåra biten: att övertala Justin...

UPPDATE: Skulle ha varit tidsinställt klockan tolv, men eftersom det uppenbarligen inte funkar att tidsinställa så kommer det nu... (Via mobilen)

//Kajsa :D

...sprang. Jag hörde inget larm, men jag visste mycket väl att det kunde vara ett som gick inne i huset och inte hördes här ute. Så jag sprang för allt jag var värd och mer därtill. Det tog inte lång stund innan jag andades häftigt, och det högg till i mina brutna revben för varje andetag. Det enda som hindrade mig från att bara stanna, lägga mig ner på marken och ge upp var tanken på Justin. Löftet om ett ärligt försök. Då hörde jag det hemskaste ljudet jag kunde tänka mig. Larmet gick, och det tändes strålkastare överallt omkring mig.

Jag sprang i sick-sack för att dem inte skulle kunna skjuta mig. Visserligen visste jag att dem inte skulle döda mig genom att skjuta mig, men dem kunde mycket väl skadskjuta mig för att sedan kunna fånga mig. Och det skulle vara ett öde värre än döden. Jag insåg att jag hade gissat rätt när jag hörde skott avfyras, och såg hur gräset sprängdes upp nära mina fötter. Jag insåg att om jag inte kom bort från deras område mycket snart skulle dem få tag på mig. För jag hade tvingats att slå ned på farten och smärtan i revbenen blev värre för varje andetag.

Jag nådde precis fram till det två meter höga stängslet med taggtråd högst upp när jag hörde motorer startas långt bort. Jag vågade inte kolla bak för att se vad dem kom körande med, men jag gissade att det var några fyrhjulingar som jag hade sett på vägen hit, när jag kom för att rädda Justin. Jag kolla åt alla håll, utom bakåt, och insåg att jag var tvungen att klättra över staketet för att komma härifrån. Några sekunder senare klängde jag mig uppför, och jag tvekade inte förrän jag var allra högst upp. Hur jag än gjorde skulle jag riva mig på taggtråden, och risken var stor att den var giftig. Men det fanns ingen annan väg, och motorerna var oroande nära nu så jag tog ett djupt andetag innan jag hävde mig upp, över och föll ner på andra sidan. Det enda jag hade rivit upp var armarna, händerna och axlarna. Å andra sidan landade jag illa och jag skrek när smärtan skar genom foten.

Men jag hade kommit alldeles för långt för att ge upp så jag sprang så gott jag kunde vidare. Jag hörde hur fordonen stannade, och jag såg hur ett skott träffade trädet där mitt huvud hade varit bara ett par sekunder tidigare. Det blev mörkare ju längre bort jag kom, och när jag hade sprungit i någon halvtimme blev jag tvungen att stanna och vila. Jag hade inte hört något mer ljud och jag visste att dem inte skulle leta efter mig här i skogen. Det var alldeles för riskabelt för dem, då jag mycket väl kunde ha fått tag på förstärkning. Och jag kunde garantera att det inte ville riskera att möta en grupp av musketörer i en mörk skog.

Jag letade lite efter något ställe där jag kunde ligga och sova ett par timmar när jag hörde det. Det var ett svagt gnyende ljud, som när något djur är skadat. Jag smög fram mot ljudet och kunde precis urskilja en gestalt i mörkret. Den var för stor för att kunna vara ett djur, eftersom denna skog var liten för björnar. Ett svagt hopp tändes inom mig, och jag viskade:

"Justin?" Mitt röst var svag. Skräckslagen. Och man hörde smärtan. Men när jag hörde svaret blev jag både varm och kall inom mig:

"Tene? Oh tack gode gud för att du har klarat dig! Mår du bra?" Trots hans glada ord kunde jag höra att även han hade ont. Och det var dessutom den enda vettiga anledningen till att han skulle stanna här ute i skogen så här länge.

"Justin du är skadad. Jag mår bra, så vi måste ta oss vidare nu" ljög jag. Jag var helt slut, och jag mådde långt ifrån bra, men med tanke på hur svag hans röst var lät det som han skulle dö om han inte fick hjälp snart.

"Ja, jag kan inte gå. Mitt ben är brutet, jag hörde när det knakade. Du måste ta dig in till stan och hämta hjälp." Jag hörde hur han bet ihop tänderna för att dölja sin smärta, och jag blev kall inom mig. Han behövde hjälp, och det snabbt. Men jag skulle aldrig klara mig in till stan om jag inte visste vad som hände med honom. Jag kunde inte lämna honom här. Så, eftersom jag inte hade skadat armarna så mycket, och dessutom var riktigt stark (i vanliga fall) så sade jag:

"Jag bär dig. Om du kan hjälpa till lite genom att hålla dig fast med din arm runt min hals borde det gå. Det är inte så långt.” Ja, jag ljög igen, jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. Men jag hade gått i nästan två hela dagar för att komma hit, så antagligen var det riktigt långt. Men det han inte visste led han inte av.

"Är du säker? Jag väger mer än du tror. Och du blev väl skadad den dagen när dem tog mig?"

"Nej, jag fick bara skrubbsår och en lättare hjärnskakning. Det var därför jag svimmade." (Behöver jag ens nämna att det var en uppenbar lögn...?) Han insåg att det var enda sättet för oss och sade till slut svagt:

"Okej."

Jag hjälpte honom att stå upp, men så fort jag släppte taget föll han igen. Han var i mycket sämre skick än jag någonsin kunde ha föreställt mig. Till slut låg han i alla fall i min famn, och jag kämpade för att inte visa hur ont det gjorde. Det var i sådana här lägen jag var tacksam för all den smärta jag hade tvingats utstå, eftersom det var det enda som fick mig att orka gå. Jag klarade av att ignorera den tillräckligt mycket för att funka.

Fem timmar senare började jag skymta ett ljus framme bland träden. Marken var bättre här, ormbunkarna hade ersatts av ett tjockt barrlager, och jag gick så fort jag kunde. Men jag var helt slut, allt gjorde ont och det kändes som jag skulle dö. Och jag var s orolig för Justin att jag hade ont i hjärtat. Han hade svimmat, trots alla mina försök att hålla honom vaken...

Jag satt på fönsterkanten och skulle precis börja klättringen neråt när dörren slets upp. In stormade minst femton Bayers. Jag tittade snabbt neråt för att bedöma mina chanser om jag hoppade men fick snabbt ge upp tanken. Om jag inte dog av fallet skulle jag åtminstone bryta benet och då skulle dem komma runt och fånga in mig i alla fall. Om jag började klättra skulle dem snabbt få tag på mig så jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag skrek åt Justin som väntade nedanför:

"Spring Justin! Ta dig till din mamma, jag möter upp dig igen någon gång! Spring nu!"

Precis när jag avslutade min sista mening kände jag hur starka händer grep tag i mig och drog in mig i rummet. Jag kämpade emot lite halvhjärtat när jag kände ett stick i armen. Världen började snurra omkring mig och jag insåg att dem hade gett mig en spruta med sövande medel.

Två dagar senare

Smärta. Hela min värld bestod av smärta, både fysisk och psykisk. Dem hade brutit ner mig, till både kropp och själ genom att sätta upp bilder på Jesses döda kropp, piskat mig, drogat ner mig och gud vet vad mer. Jag hade varit medvetslös en stor del av det första dygnet, men nu hade kroppen anpassat sig tillräckligt för att orka vara vaken. Visserligen klarade jag mycket smärta, men nu när det inte fanns något att kämpa för orkade jag inte ens försöka.

Jag ryckte till och redigerade min egen tanke. Jag visste att det fanns något att kämpa för, men jag kunde inte komma på vad i mitt drogade tillstånd. Ju mer jag försökte desto mer bultade mitt huvud. Men jag gav inte upp, det var smartare att göra det nu än se när någon av Bayerserna kanske var här och störde. När jag kom på vad det var ryckte jag till. Det var som få en hink med isvatten kastat på mig, som ett slag i magen. Justin. Jag skulle kämpa för honom, för att komma ut till honom. Hans sista ord ekade åter igen i mitt huvud.

Ytterligare en dag senare hade jag gjort upp en ungefärlig plan. Den hade stora luckor och var riktigt riskabel, men jag kunde inte tänka klart.

När dörren öppnades höll jag andan. Om min plan skulle fungera var det tvungen att vara rätt person som in nu. Jag fick kämpa för att inte le när jag såg att det var Courtney. Än så länge fungerade planen. Jag var tvungen att få henne att tro att jag var totalt borta i drogernas dimma.

Jag fnissade. Högt. Sedan sade jag:

"Tihihi har du sett att du har blivit vithårig? Gammal och grå hahaha." Sedan log jag fånigt. Hon hade kastat det i mitt ansikte flera gånger än vad jag kunde räkna. Varje gång hon kom in och jag var vid medvetande snackade hon om hur irriterande jag var när jag var hög, hur jag alltid kommentera hennes ljusa hår och kallade henne gammal. Så nu fick jag väl se hur sant det var. Till min stora förvåning gick hon på det och sade:

"Jaa du jag hade ju tänkt ge dig en ny dos, men det verkar du inte behöva. Det är väl lika bra att du får lugna ner dig ett par timmar." Innan hon gick ut gav hon mig en kraftig örfil, helt utan anledning.

Så fort dörren stängdes bakom henne slutade jag att le och reste mig upp. Courtney var den enda som lät bli att låsa dörren när jag var neddrogad. Jag hade hört henne prata med en av de andra om det oh hon hade sagt något om slöseri med tid och krafter. Jag öppnade tyst dörren, plötsligt livrädd för att det skulle vara ett bakhåll. Men korridoren var tom och jag insåg att jag hade mer tur än jag någonsin vågat hoppas på.

En av de stora bristerna i planen hade varit att jag inte visste vart i huset jag var, men så fort jag kom ut i korridoren kände jag igen platsen. Jag var i samma korridor som jag hade gömt mig i första natten. Samma korridor vars dörr som ledde ut ur huset.

Väl framme vid dörren tvekade jag i över en minut innan jag öppnade. Risken var stor att det skulle vara något slags larm på, men å andra sidan skulle jag antagligen aldrig få en bättre chans att ta mig ut. Jag öppnade dörren och...